​En sak som jag begrundats över i flera år - särskilt de första fem åren efter min stroke [alltså 2007-2012] var hur jag plötsligt hade svårt att känna mättnadskänsla. Jag hamnade i en ond cirkel av fysisk förlamning och stillasittande, dålig kost och radikal viktökning. 20 kilo gick jag upp under de tre första åren -- det var hemskt. Jag var 16-17-18 år. Visst, jag blev aldrig i klassen ''fetma'' men jag blev större än jag nånsin har varit och kände mig totalt maktlös. Visst, jag åt alldeles för mycket godis och snacks i perioder, men det var något mer som orsakade detta...

   Efter att ha skalat av hela viktuppgången [och istället hamnat i klassen ''underviktig'' då min ätstörning flammade upp] fortsatte ändå mitt problem.
   Jag uppfattar ingen mättnadskänsla, inte på det vis jag gjorde innan stroken.
  Innan 2007 åt jag frukost, lunch, mellanmål, middag och ibland nån kvällsmacka. Jag hade en stabil vikt, åt när jag var hungrig och slutade när jag var mätt.
Men stroken saboterade detta, hjärnskadan i sig satte krokben för min hälsa.

​2015, då ätstörningen var som värst och jag rasade 19 kilo på fem sex månader, införskaffade jag kosttillskottet Liposinol, ett fiberkomplex som minskar fettupptaget och används för viktminskning . Men det jag märkte var att min mättnadskänsla stabiliserades och jag slutade överäta. Jag kunde utan ansträngning undvika småätande och fick egentligen en minskad aptit och minskat sötsug. 

Varför berättar jag då det här? Vad har nånting med saken att göra?
Jo, forskning visar att under de första månaderna och åren efter en hjärnskada är det väldigt vanligt med viktuppgång. Problemet kan vara direkt relaterat till hjärnskada detta pga de hormonförändringar som sker efter en hjärnskada.
   Stressaxeln eller HPA-axeln är en beteckning på ett system av hormonkörtlar och dess hormoner som i normalfallet utgör kroppens svar på stressorer, människans flykt- och kamprespons [FFF-respons]. Stressaxelns körtlar är hypotalamus, [vilket förminskas vid PTSD] hypofysen och binjurebarken. Det är en del av hjärnan som ansvarar för att producera och distribuera hormoner. Skador på kan det resultera i en minskning av hormonnivåerna. Beroende på var skadan är kan detta leda till  tillväxthormon deficiencyboth som kan orsaka viktökning.
Hormonrelaterad viktökning kommer att verka för att komma från ingenstans. 
Lyckligtvis kan hormonbrister behandlas. Men du måste prata med din läkare om att få en omfattande hormon-test innan du går crazy. Jag berättar bara allt det här för att belysa problemet och ge lite insikt om du har detta problem efter din hjärnskada. Många läkare vet att en hjärnskada kan orsaka hormonproblem men du kan stöta på motstånd om du har en mildare hjärnskada eller hjärnskakning. Vissa receptbelagda läkemedel är förknippade med viktökning. Vissa läkemedel ökar aptiten och andra minskar ämnesomsättningen. Min medicin Lyrica t.ex var en stor faktor för min drastiska viktökning och eftersom jag 8 år senare fortfarande går på den medicinen så blir det en daglig kamp. Jag måste hålla fokus, vara insiktsfull i mina beslut. Jag känner folk som gått på Lyrica länge och sedan slutat med den och rasat upp emot 40 kilo!  

Känner du som hjärnskadad igen dig i det här? Vare sig du har det eller inte, går du på Lyrica och känner igen dig? Kommentera gärna nedan och låt mig veta! Eller berätta vad du vill läsa mer om!
Glöm inte att följa mig på Twitter & Facebook för fler uppdateringar.  Jag lägger upp nya blogginlägg varje tisdag!
Ett Spegelvänt Exempel finns att köpa på samtliga nätbokhandlar. Du kan även beställa en signerad kopia   här  - där du även får smakprov på de tre inledande kapitlen! ​

Jag har tidigare berättat om alla möjliga sorters kränkande bemötande jag råkat/råkar ut för från andra människor – allt från främlingar till före detta partners föräldrar. Jag har även berättat då främmande barn rakt ut frågar sin förälder vad det jag har på knäet är för något. (även vuxna människor, främlingar, ställer den frågan på tex bussen). 
Jag vill bara klargöra en grej en gång för alla. 
Du får gärna fråga vad det är jag har på knät. Frågar man inte lär man sig inte. Men att begära att jag berättar varför jag haltar är rent ut sagt elakt och okänsligt. Det är korkat. De som är så störtande nyfikna och kräver att jag ska berätta varför jag haltar, berätta vad jag råkat ut för, är extremt otaktiska människor. Ärligt talat … [Det handlar inte ens om impulskontroll, för t.o.m jag har bättre impulskontroll än det -- och jag har både hjärnskada och Borderline..]
Varför? jo för att jag inte har någon som helst skyldighet till att berätta nånting. Och att om jag vägrar eller försöker undvika att svara, så framstår jag som om jag är känslig, som om du trampat på en öm nerv.

Det är sjukt att jag ska behöva förvånas över att någon inte frågar. Sjukt att jag ska behöva undra varför nån inte frågar – när jag t.ex börjat umgås med nån ny och inte fått de där petande näsvisa frågorna trots att jag haltar eller ibland sitter i rullstol. Att det då ändå inte fälls nån kommentar. Det är sjukt att jag förvånas över de finkänsliga människorna som inte grundar sina åsikter om mig baserat på att jag inte äter med kniv och gaffel eller att jag målar naglarna med hjälp av munnen.

I grund och botten handlar det inte om att jag är känslig. Jag har levt med stroke i 10 år nu. Jag har levt utan känsel i hela vänster kroppshalva i 10 år! Jag vet att jag inte kommer bli helt återställd. Men jag identifierar inte mig själv i min stroke.

Anledningen till att jag inte ropar ut mina diagnoser och gladeligen avslöjar för främlingar om orsaken till min rullstol, är att jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att behöva förklara. Orden ”Jag har haft stroke ...” har yttrats för ofta från mina läppar. Mer än de borde. Och tätt följt efter att den näsvise stirrar med koliknande ögon och beklagar så värst eller till och med rynkar på ögonbrynen, kommer följdfrågan varför. Varför fick du stroke? Du som är så ung. Och då är jag alltså återigen tvungen att antingen säga ”jag åt p-piller och hade tydligen dubbla ärftliga anlag att utveckla blodpropp ...” Och eftersom jag inte står ut med sympati [eftersom det är så onödigt löjligt och hjälper mig så lite att det faktiskt inte behövs] tvingas jag fortsätta; ”Men det är 10 år sedan.” och framstå som att det bara är en axelryckning för mig. 
Så – att [främling] okänsligt kräver att jag ska berätta, [bara för att omvärdera sin åsikt om mig baserat på – i grund och botten – funkofobi], tvingar allts mig att framstå som om jag inte bryr mig. Som om jag inte [ja] dagligen önskar att jag vore icke-hjärnskadad. Deras näsvishet, hur de så ivrigt vill sätta en jävla stämpel på mig.

​Så, snälla, snälla rara okänsliga människor vakna upp och inse vad du håller på med. Tänk efter.
Är det ok om jag kräver av dig att berätta varför du är så tjock eller smal?
Är det lugnt om jag sticker fram mitt face framför dig och andas i ditt ansikte på ICA och näsvist kräva att du ska avslöja din livshistoria?
Snälla samhället, fatta att funkofobin finns kvar och den frodas vilt. 
Dessutom: Jag vill inte ha dina kletiga fingrar på min kropp då du ska känna efter om jag verkligen är förlamad eller då du krävt att få ditt svar, mjäkigt beklagande och ska ge mig en "tröstande sympatisk kram".
Liksom, woah ... vi träffades för 2 sekunder sen. Chilla. 
Tack.

Vad är dina tankar om saken?  Känner du igen dig? 
Glöm inte att följa mig på Twitter & Facebook för fler uppdateringar.  Jag lägger upp nya blogginlägg varje tisdag!
Ett Spegelvänt Exempel finns att köpa på samtliga nätbokhandlar. Du kan även beställa en signerad kopia    här  - där du även får smakprov på de tre inledande kapitlen! 

• Göteborg har inte gett mig en hjärnskadeläkare, än mindre ett team som hjälper mig (med tex myndigheter, byråkrati, hjälpmedel, livskvalité. Detta eftersom de tydligen inte fattar att stroke inte bara är förlamning.  Efter en stroke får man även svårt rent tankemässigt .  Att läsa mycket text, hålla reda på fakturor, byråkrati etc.
• Göteborg har STRUNTAT i min remiss från psykiatriska mottagningen i Sandviken, NEKAT mig psykolog, NEKAT mig mediciner (vid-behov-mediciner samt antidepressiva)
• Göteborg har STRUNTAT i att ge mig en läkare som kontinuerligt förnyar mina recept på Waran (vilket i mitt fall bör ses som livsuppehållande medicin)

Och i fredags blev jag kallad till vårdcentralen där de säger att de inte är ''bekväma'' med (?!) att skriva ut några mediciner till nån de inte känner...
Jag bokade en tid och träffade en vårdcentralsläkare nån månad efter att jag flyttade hit 2016 och då var det inga konstigheter - det syns ju i mina journaler vilka mediciner jag gått på (i 10 år.) 
Men nej. 
Jag förutspådde redan innan mötet vad det skulle handla om. (se bild) och nog fan hade jag rätt.

• ​Psykmottagningen förlöjligar mig och säger att ''när man har stroke så tar jag för givet att man går på uppföljningsmöten'' (HAH! Läs på för i helvete. Jag har inte fått gå på kontinuerliga möten sen 2008..) och vägrar skriva ut Lyrica (eftersom det inte längre anses bör ges som antidepressiva) men erbjuder mig inte heller nån psykolog att ha kontakt med under eventell utsättning av medicinen.
• Trombosmottagningen säger att ''waran behöver du inte längre. Du borde gå över på denna nya medicin (som det inga finns några studier om funkar med APC-resistenta personer)  Jag vägrar byta från Waran förrän jag fått se giltiga studier med mina typer av anlag. Jag tänker inte vara nån jävla försökskanin igen. Sjukhusvärlden har lekt nog med min kropp. (se här.)
• Vårdcentralen säger ''Vi vill inte ha hand om mediciner Psyk eller Trombosmottagningen borde ta hand om' / Vi vill inte skriva ut Lyrica eftersom det inte ska ges som antidepressiva. "

Min smärta då? Får jag nån hjälp med det? Får jag nån hjälp mot kramperna? 
INTE
ETT
JÄVLA
DUGG
''Har du kontakt med neurologen?"
Dude, jag har inte fått träffa en neurolog under hela min sjukdomshistorik. 
Behöver jag säga att jag är så jävla trött på sjukvården? Jag är trött på att bli mindervärderad. Och jag anser att läkare och sjukhusvärlden inte längre har rätt till den auktoritet och pondus de har.
Är det jag som överreagerar och (enligt psykmottagningen) är neurotisk?  Har inte sjukvården bollat nog mycket chanser kring mitt välbefinnande? Kommentera vad du tycker.
Glöm inte att följa mig på Twitter & Facebook för fler uppdateringar.  Jag lägger upp nya blogginlägg varje tisdag!
Ett Spegelvänt Exempel finns att köpa på samtliga nätbokhandlar. Du kan även beställa en signerad kopia    här  - där du även får smakprov på de tre inledande kapitlen! 

Arbetet på Vid Världens Ände och min nya roman Rena Händer tar upp all min tid, så jag ber om ursäkt för att mina uppdateringar här på hemsidan blir lite sporadiska. Vid Världens Ände är just nu hos förlaget för putsning och kommer förhoppningsvis publiceras innan bokmässan i höst!
​​Jag har efter ETT ÅRS VÄNTAN fått en tid till ”korttidsfokuserad behandling” hos en psykolog i Göteborg. Men såklart bokade dem in mig då jag är bortrest – så det blir ännu mer väntan för mig… Men skrivandet på böckerna samt hårdträning på gymmet håller mig motiverad och fokuserad på Nuet. Det är nog det viktigaste jag lärt mig de senaste åren; Vikten av att vara i nuet.
   När jag nu återgått till korrekturredigering av Vid Världens Ände blir jag liksom påmind om hur pissigt jobbigt och energikrävande livet har varit. (Det var likadant då jag skrev Ett Spegelvänt Exempel.) Att jag har utvecklats så mycket i min psykiska ohälsa att jag knappt känner igen mig i det jag berättar i mina böcker!
​Allting är sant och har hänt – jag menar, klart att jag minns att det har hänt. Enda skillnaden är att mitt förflutna och mina trauman inte längre påverkar mig i vardagen lika mycket. Jag dränks inte av ångest varje dag. Jag använder knappt mina vid-behov-lugnande mediciner. Jag håller faktiskt inte på med nånting destruktivt längre. Jag har vuxit som människa, och manuset till Vid Världens Ände påminner mig om hur otroligt mycket jag har kämpat, hur jävla jobbigt det har varit och hur mycket det krävs för att komma ifrån psykisk ohälsa.
   Jag är inte hundraprocentigt stabil ännu, men jag skulle säga 99,999% av mig är stabil. Det resterande är främst länkat till min emotionellt traumatiska barndom som ännu inte är bearbetad. Manuset till Vid Världens Ände påminde mig även om hur mycket jag hade dissocierat innan traumabehandlingen 2016. Boken är främst fokuserad på Borderline personlighetsstörning, att växa upp i ett hem med föräldrar som lider av psykisk ohälsa, samt innebörden av PTSD.
Jag citerar nedan den eventuella baksidestexten och vill gärna höra vad ni tycker!
”Borderline personlighetsstörning, en rockstjärnementalitet där känslor är uteslutande svarta eller vita. 
Får du mat på bordet, tak över huvudet och lever i en medelklass-familj, har du ingen rätt att gnälla.
Hjärnan har ingenting med psykisk ohälsa att göra, det är bara dina tankar.
Posttraumatisk stress, en diagnos veteraner har patent på.
Stämmer detta? 
Efter en stroke i tonåren, våldtäkt året därpå och boende i ett hem med psykisk ohälsa, beskriver författaren hur sista droppen kom. Hon ville inte längre vara en del av det destruktiva, orkade inte fortsätta i samma spår. Men att våga tillfriskna från psykisk ohälsa kräver mycket mod och hopp. 
Författaren delar med sig av sina erfarenheter om Dialektisk Beteendeterapi - en framgångsrik terapi att behandla bl.a Borderline personlighetsstörning. Med meningarna "Vill jag verkligen det här? Vill jag minnas för att kunna sluta komma ihåg?" inleder författaren den del i boken där hon blottar sina individuella terapisessioner i traumabehandlingen Prolonged Exposure.”

Glöm inte att följa mig på Twitter & Facebook för fler uppdateringar.  Jag lägger upp nya blogginlägg varje tisdag!
Ett Spegelvänt Exempel finns att köpa på samtliga nätbokhandlar. Du kan även beställa en signerad kopia    här  - där du även får smakprov på de tre inledande kapitlen!