Mannen jobbar & jag fick hem mitt mineralsmink idag från Tikei! [inte det jag har på mig på bilden dock] Hade hoppats på bättre väder, så man kunnat picknicka. Älskar förövrigt att jag såå ofta får höra att min dialekt är svårplacerad - men som tur är har jag bara tagit efter extremt lite dalmål. Min dialekt är en blandning mellan skånska [R, skånska O har jag lyckats fila ner] extremt lite dalmål plus en del Gävlemål. 
Efter att det sista av mitt skadade hår klippts bort tänker jag inte tillåta en sax i närheten av mitt hår på 2-3 år minst. Tänker inte heller utsätta håret för fler Jess-impuls-beslut, även om jag saknar mina dreads. 
Dricker Red Bull för att supressa Fatiguen och läser på om TBI's koppling med PTSD, samt barndomstrauma - sjukt intressant. Multitaskar och lär mig veganska recept på YouTube, även om jag vet att jag aldrig kommer orka fördela energin på vegansk diet. Men tänkt att prova iallafall 5-6 dagar i veckan och 1-2 fuskdagar, eftersom veganskt är så mycket bättre för mig med trötthet. Rött kött har jag redan uteslutit sedan ett år tillbaka och äter det extremt sällan. Mjölkprodukter har jag också minskat väldigt mycket på. Allt i syfte att se vad som händer med min Fatigue samt hy. 

Göteborg har inte fattat det här med sommar, men förhoppningsvis vänder det snart. Jag vet dessutom att jag hade mått avsevärt sämre av melankoli och ångest av att vara uppe i norra Sverige. Göteborg gör mig lycklig. Min familj här gör mig lycklig. Och ingen Borderline eufori-vit lycka, utan en sann och äkta sådan. Jag har fått ro att jobba på boken. Jag har känt mig mindre seg och slummig, och jag har på ett sätt självvaliderat eftersom jag dagligen tagit hand om mig själv, genom att tex dagligen köra med olika behandlingar från Dermalogica. Inatt sov jag med kokosolja i håret, vilket jag tvättade ur direkt på morgonen [bara en sån sak; duscha på morgonen, händer extremt sällan - det kräver för mycket energi av min redan snåla spann energi att förbruka under en dag - så jag brukar duscha på kvällen istället] Efter det lade jag min makeup med Tikei's mineralsmink, klädde mig i en somrig grön klänning från Desigual jag köpte förra året och bara använt typ en gång. [har seriöst 10-12 klänningar och funderar på att sälja vissa] 
   Jag och min älskade kompositör lunchade tillsammans på vår italienska restaurang vid Vasaplatsen följt av lite shopping. Just nu jobbar min man på musik han kompositerar till en film Göteborgs Filminstitut gjort, och jag har sorterat och städat ut och organiserat rätt [mindre intryckskrävande] i både skafferiet och badrumsskåpet. Känner mig effektiv [ett ord jag föredrar framför ordet duktig - eftersom duktig låter negativt och krävande och ger mig bara press] 
Förstår ni vad jag menar med självvalidering? Detta är något min psykolog säger att jag har ett grovt underskott på, vilket inte förvånar mig eftersom jag aldrig haft någon förebild i mitt liv som jag sett validerat sig själv, utan istället tvärtom bara matats med den motsatta - att man ska tycka att man själv är sämst i hela jävla världen. 

Självvalidera är att ta hand om sig själv [tex sminka sig/klä upp sig trots inget större event - gå på spa - äta god mat och inte döma sig för det] såväl som att våga gå emot sina rädslor [tex att jag föreläser trots min social fobi och svårighet att prata inför folk.] 
   Det är klyschigt men den ultimata sanningen; Du mår mycket bättre när du tar hand om dig själv, både yttre och inre. Man mår bättre när kropp och själ är i balans. Och jag har allt för stor erfarenhet av att vara "depressionsful" och vilken negativ inverkan det har på mig. Alltså, när depression och ångest och melankoli eller PTSD är allt för stark så är det ju jävligt klart att jag varken orkar eller vill ta hand om mitt yttre [eller inre] Jag blir destruktiv, och jag hasar runt i mjukbrallor och fixar knappt att duscha, borstar inte hår och ibland inte tänder, sminkar mig inte, vårdar inte huden på nåt vis etc. Det går lite hand i hand med trötthet på morgonen. Om jag inte går upp och tvättar ansiktet följt av nån härlig mjukgörande kräm/sminkar jag mig inte på morgonen så fortsätter tröttheten. Medan om jag gör det så trängs tröttheten undan något. Tror det kan vara för att jag lurar hjärnan att okej, nu ska vi up and running/träffa folk/prestera. Osäker dock. Men, som sagt. Det gäller att ta hand om sig själv, så mycket det går efter sina förutsättningar och preferenser såklart. 

Personligen tycker jag att Landstingets strokekampanj ''AKUT'' inte duger för att rädda liv. Den duger inte, eftersom den fullkomligt utesluter vad som kallas för silent stroke [tyst stroke] vilket är vad jag hade velat kalla min. Nej, jag fick inte en s.k TIA - men jag hade 27 dygn från att hjärninfarkten utlöstes till och med att jag blev förlamad. Nå, läkare har fastslagit att under de tjugosju dynen så hade man kunnat förhindra min stroke OM man gjort en röntgen > och operation. Jag blev inte förlamad förrän efter 27 dygn. Jag förlorade inte talet. Jag kunde gå, springa, röra båda armarna och använda ansiktsmusklerna - under tjugosju dygn TROTS min stroke [hjärninfarkt]. Det var först efter att en månad gått som svullnaden vart för massiv och alltså stoppade precis allt blodflöde i större område än från början, eftersom den fått tillåtelse att växa [tack så mycket Landstinget Dalarna] och därav utlöste även en hjärnblödning. Hjärnskadan blev då mer än dubbelt så svår än från början.
Jag tycker det är fel att man i strokekampanjen inte nämner nånting om den här plötsliga huvudvärken - som i många fall är varningssignalen för en sjukdom i hjärnan - en traumatisk hjärnskada. Det är inte vanlig huvudvärk, det är inte migrän - det är en sån knivhuggande äckligt skarp smärta som jag har svårt att beskriva med ord. Knivhugg, är för vekt uttryck. 

Samhället borde utbilda sig själv om detta. Utbilda sig och förstå då det händer dig - om det händer dig eller någon i din närhet. En droppe svart bläck som sprider sig likt en skarpt huggande gloria som tryckts ner på ditt huvud - DET kan mycket väl vara en traumatisk hjärnskada. Speciellt om du dessutom plötsligt inte tål ljus och ljud, blir yr, börjar spy eller får svårt att äta eller dricka eftersom processen att utföra det gör för ont.
Var medveten.

Take care

 

Tillbaka i mitt älskade Göteborg för en nio veckors lång semester, varav två veckor på Move&Walk och i september, fem dagar i Rom för att fira åttaårsdagen sedan jag drabbades av stroke. Jag missar en del från DBTns Stå Ut-färdigheter, men inget jag inte kommer kunna ta igen på individualterapin senare. Dessutom är jag oftare ångestfri, eller åtminstone fri från Melankolin, när jag är här nere - andas stadssyre, är mitt rätta jag, och får vara nära min älskade man.
Jag kommer ägna all fri tid åt att fortsätta min research och jobb på min bok Vid Världens Ände - en bok om psykisk ohälsa efter trauma. Den är delvis en uppföljare åt min första bok Ett Spegelvänt Exempel, men kommer samtidigt kunna läsas separat. 
Idag har vi vandrat runt i Göteborg och i Trädgårsföreningen innan vi avslutade dagen med bio tillsammans med lite fint folk. Jag hade fått hem min beställning från Tikei - mineralsmink som var fantastiskt bra och prisvärda produkter, så jag har just beställt hem ännu mer. Imorgon var tanken att göra en inpackning med kokosolja för håret, men får se hur det blir med det. 
Jag har inte gått hela dagen, utan suttit i rullstolen mest. Men jag gick faktiskt i långsam takt och med handen i min älskades, från Trädgårdsföreningens Palmhus och till alldeles innan Ullevi. Jag tvingades såklart ta flera flera pauser och på slutet värkte både rygg höfter ben och fötter av spasticitet - det är som att min kropp efter åtta år inte längre vill fungera. Den säger emot sig själv. Värken från den korta promenaden kommer sitta kvar för resten av dagen och jag vet att den kommer sitta kvar hela dagen imorgon också.. Stolt, vågar jag inte vara över mig själv. Stroken tillåter inga framgångar utan sekundära problem - saker myndigheter etc skiter fullständigt i.
Hur som helst, nu ska jag ta på mig min silkesmorgonrock och mysa ner mig i sängen. :)

Vid PTSD är det viktigt för omgivningen att fatta att det inte handlar om att jag envist VILL klamra mig fast vid det förflutna/att jag vägrar gå vidare/eller att jag ältar. 
PTSD förändrar hjärnan, vilket man till och med kan se på hjärnröntgen. Här nedan listar jag exakt hur PTSD påverkar min hjärna, vilka områden och vad det blir för konsekvenser;

• Amygdalan 
  

- Namnet på området betyder mandelformad och är namnet på nervcellsgrupper som tar hand om minnen som är kopplade till känslomässiga situationer. Den har en betydelse för människans känsla av motivation. 
Området är också där det limbiska systemet* sitter och blir påverkad eftersom rädslan som är framkallad av traumat gör så Amygdalan blir hyperkänslig för fara. Allting blir till ett hot. PTSD kan göra så att Amygdalan ökar i sin storlek. 

• Hippocampus 
  

- Även detta område är en del av det limbiska systemet, och spelar en stor roll för korttidsminnet samt bildandet av nya minnen. Hippocampus gör det möjligt för oss att bland annat orientera oss rumsligen. Inga minnen lagras i hippocampus, utan den agerar snarare som en kopplingsstation som för samman associationer mellan de olika delarna av hjärnan. Den omvandlar korttidsminne till långtidsminne. Vid PTSD kan Hippocampus krympa i sin storlek.

• Prefrontala barken/Prefrontala cortex
  

- Detta område är alltså den främre delen av hjärnans pannlob. I vissa områden kan man även kalla denna del för den "humana hjärnan" eftersom det är här igenom vi skiljer oss från djuren; här kan vi styra våra handlingar. Vi kan välja att låta bli nånting trots begäret eller uppmaningarna som kommer från den animaliska hjärnan hos oss. [den del som orsakar hetsätning hos vissa Bulimiker/BED.] Det är här din personlighet sitter, dina tankar och handlingar. Där du bestämmer att nånting är bra eller dåligt osv. 
Då en person lider av PTSD kan blodflödet till vänster sida av prefrontal cortex minska och orsaka sämre förmåga till personens språk och minne. Under tiden ökar dessutom blodflödet till höger sida och orsakar då mer sorg och ilska hos personen.




Så kom för i helvete inte och säg att jag eller någon annan med Posttraumatis stress ska skärpa oss och gå vidare. 

Tack för mig. Nu ska jag fortsätta packa till min nio veckors långa resa :) 


limbiska systemet* kallas för känslohjärnan och tillhör det centrala nervsystemet. Det är på grund av detta system som man blir irrationell vid förälskelser. Limbiska systemet påverkar också det autonoma nervsystemet genom att göra individen stressad. Också sexualiteten styrs härifrån. När det gäller minnet och inlärning så har detta system en mycket viktig roll, då hela ens beteende i grund och botten baserar sig på att stimulera sådant som ger känslor av välbehag och undvika sådant som ger känslor av obehag.
Luktsinnet är direkt kopplat till det limbiska systemet, till skillnad från andra sinnesorgan som kopplas om i talamus innan de når storhjärnan.

När det kommer till min stroke [- och då pratar jag bara om själva förlamningen, även om min stroke är så mycket mer än så -] så är det ingenting jag kan dölja för omvärlden, ens om jag hade velat det. Det är ett faktum att det syns på mig att "nånting inte är som det ska blablabla" Man ser att jag haltar och de flesta [FUNTADE] människor saktar då ner och går i mitt tempo om man är i mitt sällskap [markerade funtade eftersom många är så egensinnade att de är mitt upp i sina egna tankar, att de "glömmer bort" att sakta ner eller så skiter de bara i om jag vill vara en del av umgänget or whatever] 
  Nå, det syns. Det är nånting man kan respektera. Jessica haltar. Jag har lärt mig utföra det allra mesta för händerna enhänt [måla naglar, sminka mig, sätta upp håret, öppna mjölkpaket, sätta fast korkar/lock, öppna burkar, knyta skor osv] 
  Men när det kommer till allt det andra, det som inte syns -- hjärntröttheten, koncentrationssvårigheterna, svårigheter att organisera osv -- även, eller ska jag säga framför allt, min psykiska ohälsa - så syns det inte. Med psykisk ohälsa räknar jag då in min Posttraumatiska stress, min depression, panikångest, social fobi och Borderline personlighetsstörning. Allt blir då så mycket svårare. 
   Jag har dagar då min psykiska ohälsa inte blir en börda, då jag lättare är ovanför mittlinjen på humörskalan. Men så plötsligt och oväntat slår den till igen och den blir då inte bara en börda för mig utan även mina närmsta. Det är då väldigt väldigt viktigt att man som anhörig eller närstående inte pressar mig eller bringar ännu mer drama och/eller kaos än vad min psykiska ohälsa redan kaosar om inuti mig. Annars är risken att det blir som det blivit för mig innan jag flyttade hemifrån - det blir en ond cycel. 
  När man är närstående till någon med psykiska ohälsa [eller egentligen vilken osynlig sjukdom/diagnos som helst], så är det väldigt viktigt att man först och främst erkänner för sig själv att man är maktlös. De närstående måste acceptera att de är maktlösa, att de inte kan knäppa med fingrarna och så vips är problemet borta. De måste acceptera att det inte är deras jobb att fixa mig. Och de måste acceptera att mer drama bara föder mer psykisk ohälsa. 
Det går inte att diktera bort sånt här. Hur mycket krav du än sätter; om du inte slutar [självskadebeteende] så får du inte behålla ditt husdjur! // men tänk positiv då! Gör nåt åt det! Du verkar ju vilja må dåligt! // Men ska du fortsätta såhär som du gjort så kommer du dö ju! Fattar du inte det!? osv..
Acceptera att den enda medicin du som närstående kan ge mig är din kärlek och din förståelse. 

Vilket går in i nästa grej du som närstående till mig med psykisk ohälsa bör ta till dig. Det är viktigt att för att du ska kunna förstå mig, [hur jag fungerar och varför och förstå att jag faktiskt inte vill nåt annat än att må bra men inte bara kan bestämma mig och så vips är allt okej], så måste du vara nyfiken på att lära dig om sjukdomen. Jag pratar inte bara om en enda google-sökning, där du läser en Wikipedia-sida och tycker det är nog och sedan använder det som din text book-underlag och leker doktor åt mig. Jag pratar om föreläsningar/filmer/träffa någon annan med den sjukdomen och lär dig av den/sök runt på internet/prata med läkare - och det du lär dig, ta inte allt med hull och hår utan våga ifrågasätta, och våga fråga mig om det är på detta vis. Förvänta dig dock inte att jag har alla svar. Lär dig om inte bara sjukdomens titel, utan lär dig om symptomen, lär dig om vilka behandlingar det finns och hur de fungerar. Försök sätt dig i mina skor, känn empatin och tänk dig att ha gått igenom det jag gått igenom och se sedan vart jag står. Kunde jag ha stått någon annanstans? 
Men, bara för att du blivit en google-mästare om min psykiska ohälsa så gör som sagt det inte dig till någon quick fix till mina problem. Återigen, pressa inte ut tillfrisknandet ur mig, för det gör mig bara sjukare. 
Den allra viktigaste grejer du som min närstående i min psykiskt ohälsosamma storm kan göra är att finnas för mig, men inte pressa mig. Ge mig utrymme och kväv mig inte med frågor eller krav. Om jag ber dig att lugna ner dig, eller ge mig andrum att få hantera situationen som den är, ta det då inte personligt och hys inte agg mot mig genom att diktera om hur jag stöter bort dig och minsann väljer att vara ensam. Jag som psykiskt sjuk behöver din kärlek men ibland även få vara ifred. 
   Jag behöver få min smärta bekräftad och validerad [<- detta var huvudsakligen orsaken till att jag utvecklade PTSD och sedan en lång rad självdestruktiva beteenden; eftersom min smärta efter stroken aldrig blev validerad, utan istället blev jag bemött med kommentarer som "Jag skulle inte gnälla så jävla mycket om jag var du. Jag skulle vara tacksam att jag överlevt!" och "Men kom över det där nu!" och "Vi har visst då stöttat dig! Vi satt och höll din hand när du var nedsövd!!" vilket ledde till att jag kände skuld över att jag mådde dåligt. Jag var inte berättigad till att må dåligt och jag var otacksam, trodde jag i flera år tills jag flyttade till ett nytt landsting och fick en psykolog och ett hjärnskadeteam som validerade min smärta, mitt förflutna och de "val" jag gjort som en självklarhet efter allt jag varit med om] 

Som jag sagt så många gånger förut är det viktigt för mig att du som närstående inte blir frustrerad av att jag fortfarande inte är frisk från stroke, frisk från PTSD, frisk från Borderline, frisk från självdestruktivitet. Att du behåller lugnet är det som hjälper mig allra mest. När din anhöriga lider av en sjukdom eller av psykisk ohälsa, så ligger det utanför din kontroll. Det är klart att det är en svår uppgift att alltid hålla huvudet kallt när livet än en gång snubblas fram på och orsakar problem. Men om du om och om igen övar på att vara lugn och hålla huvudet kallt, kommer spänningen från smärtan att passera. Du kommer att stödja mig på ett sätt som gör min psykiska ohälsa lättare att uthärda. Åtminstone så slipper jag iallafall handskas med min psykiska ohälsa OCH det kaos din frustration kan frambringa. Jag förstod inte detta förut. Hur viktigt det är att distansera sig från människor som bara orsakar drama. Men jag har lärt mig, både genom DBT:n men oxå min egen nyfikenhet i Buddismen och mindfulness, hur otroligt stor inverkan sådant har på en då man lider av psykisk ohälsa. 
Jag har full förståelse för att det är svårt, frustrerande och maktlöst att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa. Det sätter en käpp i hjulet i relationen till dem. Jag har empati för det, eftersom jag själv inte bara är den sjuka utan även anhörig. Det är de bättre dagarna som är värda ansträngningen u att behålla lugnet då stormen sedan tilltar. 

Min stroke har gjort mig kroniskt sjuk.    Många som drabbats av stroke kan så kallat tillfriskna från stroken, efter rehabilitering och behandling. Men i mitt fall var själva hjärnskadan så pass stor + satt i ett område som man kan se som kärnan i hjärnan och där nästan alla funktioner passerar [Thalamus] + det faktum att Landstinget Dalarna sket i att behandla mig och istället lät min hjärninfarkt förbli aktiv och växande i 27 dygn. Jag har lärt mig så pass mycket om min stroke att jag nu vet att till skillnad från många andra drabbade, så kommer jag aldrig bli helt klar med träningen. För varje gång jag slutar [intensiv]träna, så blir jag sämre. Och pga min Fatigue samt ekonomi så kan jag inte intensivträna 365 dagar om året. 
Nå, det var bara den fysiska delen av min kroniska sjukdomstillstånd.
  Pga olika omständigheter som hände under min sjukhusinläggning 2007 i kombination med min unga ålder i kombination med en biologisk emotionell sårbarhet, så ledde stroken i sig även till många psykiska men som jag kommer få tampas med för resten av mitt liv [däribland PTSD och Borderline - men även en del andra saker, jag kommer gå djupare in på i min nästkommande bok]
  Men det som gör mig så himla förbannad och T R Ö T T är då jag blir bemött med kommentarer från folk som syftar på att jag Inte har rätt till att känna mig stressad - du jobbar ju inte!? Eller att det jag gör [författarskap, konstnärskap och föreläsare] inte är "riktigt" jobb. Eller att jag faktiskt inte vet hur det är att vända på varenda krona för ''jag lever ju på FK''. 
De flesta dagar kan jag borsta av mig sådana spydigheter. Jag vet vad jag gör och jag vet att de som fäller dessa kommentarer saknar kunskap.
Såå.... [med tanke på att jag idag har för mycket Fatigue för att orka göra en vlog om detta, vilket jag sagt att jag skulle på FB] jag tänkte clarify lite grejer åt er folk;

Först och främst, kom fan inte och säg att jag inte har rätt till att vara stressad eftersom jag inte har ett "riktigt" jobb. Att vara kronisk sjuk är ett tjugofyratimmars jobb, utan lön och utan semesterledighet. 
[Efter studenten lurade SjukhusVärlden - Landstinget Dalarna - och Arbetsförmedlingen mig att tro att jag skulle jobba "riktiga jobb". Och om jag inte gjorde det så var Samhall mitt enda kvarstående val. För exempel så tar jag mitt författarskap på ytterst största allvar. Det är inget doodling-jippo jag håller på med, därav att Ett Spegelvänt Exempel tog så lång tid att skriva - jag ville få den helt perfekt och inte ge ut nåt bara för att ge ut nåt.]
Varje dag är en sjukdag för mig där jag ändå måste fortsätta jobba. Termen "fritid" existerar inte hos mig som kroniskt sjuk. Om jag inte ligger utslagen på soffan, fylld av apatisk psykisk fysisk emotionell och mental kronisk hjärntrötthet, så spenderar jag min tid sittandes i oändliga väntrum på sjukhus - mellan fyra och åtta gånger i veckan. Största delen av den tiden får jag stirra på dessa pastellfärgade sterila väggar, tvångslyssna på sjukhustofflornas klistriga ljud mot linoleumgolvet tills det blir en illavarslande melodi i huvudet, och känna stanken av urin och ålderdom och latexhandskar. 
Dessutom, detta snack om att jag inte har rätt till/nån legitim anledning att vara stressad -- läs på om stress, snälla. Det finns olika typer av stress. Och det gäller även det om att jag inte vet hur jobbigt det är med ekonomisk ångest. Jag skulle MYCKET hellre byta med dig som jobbar på nåt skitjobb med ''bara'' 60kr i timmen, om du tar min kroniska hjärntrötthet, kassa balans, nedsatta känsel, synfältsbortfall, förlamning, koncentrationssvårigheter, uppmärksamhetsstörning, PTSD, spasticitet, minnessvårigheter och sväljningssvårigheter. Be. My. Guest. 

För övrigt, är jag inte bitter. Jag försöker lära er nånting. 

Blev superglad av att solen tittade fram idag! Inte långt kvar till min 2 månaders visit i Göteborg, samt Italien-resa! Kommer få såå mycket inspiration till boken, även om jag redan skrivit ungefär hälften av första utkastet. 
Ta hand om er nu. 
    

En sak jag märkte tidigt efter att ha drabbats av en mycket svår stroke i tonåren, var sättet jag blev bemött av omvärlden, både inom SjukhusVärlden och DenVerkligaVärlden. Jag pratar om sjukvårdspersonal, familjen, pojkvänner och deras familjer, min egen släkt, vänner, bekanta, all skolpersonal inklusive skolkuratorn - men i och med att jag bodde i en jävla byhåla i Dalarna så inkluderades även - främmande människor ute i samhället, i mataffären, i kassan, på apoteket. Kort sagt vart än jag befann mig utanför min egen sovrumsdörr.
   Bemötandet jag pratar om? Jo, den offermålade bilden av mig, bemött med sävlig kladdig sympati. [2011 gjorde jag t.o.m ett statement om detta i både radio och en tidning i Dalarna då jag intervjuades för hela strokejippot] 
   Men vad menar jag med detta nu då, tänker ni - liksom journalisterna 2011 och de övriga jag försökt förklara för genom att säga att jag fucking inte ville ha er jävla sympati [responsen på det blir då ett förskräckt och fumligt sådant - vaaaa? Men..men... ska jag inte tycka synd om dig? Det är ju synd om dig, väl?] 
   Jo, det jag menar är att hela offerbilden av funktionshindrade är kränkande, eftersom vi är faktiskt människor. Vi kanske går lite konstigt, vi kanske pratar lite konstigt - men ärligt talat, det gör icke-funkisar oxå. 
   Varför är det kränkande??? Jag vill ju bara visa att jag bryyyr miig! 
Whatever.. Om du fortfarande vägrar ta in att smörigt oäkta sympati faktiskt är kränkande, så går vi vidare till ännu mer serious shit -- 

Personer som - liksom mig själv - har en traumatisk hjärnskada [orsakat av stroke eller våld mot huvudet eller trafikolycka etc] är i denna grupp de som främst blir OFFER för ytterligare kränkande bemötande. [nu snackar vi inte bara jobbig sympati här, utan bland annat sexuellt våld/våldtäkt/fysisk & verbal misshandel/och att bli negligerade - alltså att ens behov, vad det än nu är, medicin eller behovet att ÖH KANSKE FÅ KÄNNA SIG SOM EN MÄNNISKA, blir negligerade.]
   Människor med funktionshinder löper 4 till 10 gånger större risk att bli offer av denna typ än personer utan dem, och den risken är hos barn uppe i dubbelt så stor risk än barn utan handikapp. Och platserna där detta oftast förekommer är i linje med min erfarenhet 1) hemmet och 2) sjukhus.
   Anledningen till att människor med traumatisk hjärnskada är i en sån jäkla farozon när det gäller alla dessa typer av utsatthet, är eftersom  vi pga vår hjärnskada får problem med sitt temperament, eller att man dricker för mycket alkohol eller att man helt enkelt har fått svårt att förstå riskfyllda situationer eller undvika riskabla personer. [Om ni läst min bok Ett Spegelvänt Exempel så läser ni om hur jag gång på gång drogs till destruktiva fuckade människor som behandla mig väldigt väldigt dåligt, men det misstänker jag inte bara har och göra med min hjärnskada utan även min Borderline] 

Och nu vill jag verkligen understryka hur extremt viktigt det är för anhöriga till en person med traumatisk hjärnskada [som kanske råkat ut för liknande som jag drabbats av, enligt ovan lista] att vara stöttande i deras situation. Det är extremt viktigt att inte döma personen med hjärnskada för att den kanske satt sig i farlig situation, för det är som jag nyss sa kanske så att hen helt enkelt inte kan avgöra det själv. Vi är inte dumma i huvudet & ska inte bli bemött eller behandlad på det sättet heller - speciellt inte när det kan bli ett negligerande mönster som i slutändan leder till bara skit.
Dessutom vill jag också poängtera att traumatisk hjärnskada och Posttraumatisk stress går väldigt mycket hand i hand och båda diagnoserna - även om det är i helt olika kategorier - söker sig väldigt väldigt ofta till just alkohol. 

Jag vill avsluta med lite körsbär på toppen, genom att säga att man kan utan tvekan få ett jättebra liv även om man drabbats av stroke. Mitt liv gjorde en 180 graders vändning då jag insjuknade för 8 år sen, men det har snurrat tillbaka och passerat mitt friska liv. Jag lever bättre, jag andas mer, jag mår bättre och jag är bättre. Jag har hittat min väg och mitt lugn. Allt sitter i huvudet. Och du kan fixa minst lika mycket. 
  Jag vet att det låter jätteklyschigt när folk ba ''Det blir bättre'' varpå de sympatiskt fjolligt ler mot dig där du ligger på botten. Och kom ihåg att jag är en som varit ren och skär människo-hatare och själv hatat då folk säger så i fel läge. 
   Men saken är den... att vi allihopa föds, sittandes i varsin enmanna gummibåt. Det finns bara en plats, och den är din. Det är bara du som kan styra din båt åt lugnare vatten. Självklart kan du vägledas av andra, men det kommer alltid bara vara du som ror.