destroyed by madness, starving hysterical naked. En borderline-känsla.

I filmen My Week With Marilyn fångar skådespelerskan Michelle Williams verkligen känslan av Borderline - historien viskar ju om att Monroe led av just det. Om det är Michelle eller filmregissören som fångat sjukdomen så glasklart vet jag inte. Inlägget här handlar inte om Marilyn eller om film. (ska jag va ärlig så föraktade jag Michelle när jag såg reklamen till filmen när den kom; en reaktion från mig som är väldigt vanlig då jag inte är bekväm med förändringar - så som här, att någon försöker bemästra att likna en så stor ikon.) Utan om sjukdomens jag-hatar-dig-lämna-mig-inte-verklighet. En sits jag funnit mig i hela livet och som förstärktes väldigt mycket efter min stroke och PTSD. Om jag inte minns fel så kan man inte diagnostiseras med Borderline i tonår/barndom eftersom man biologiskt går igenom en identitetssökande fas som kan påminna om lätta drag av Borderline på vissa håll. Graden av en riktig diagnos är avsevärt mer intensiv. 
   Men jag har sett denna film två gånger nu (upprepar gärna och nöter sönder både film musik och beteendemönster så som saker man gör och i vilken ordning - pga tvångstankeliknande beteende ur stroken och PTSD;n) och andra gången med helt andra ögon. Mer observerat den psykiska reflektionen av Marilyns Borderline-beteenden. 
   En scen som talar mycket starkt för hur jag upplevt och upplever Borderline i mitt liv är då hon ena stunden är vilsen och uppriven över att Arthur lämnat landet för några dagars ärenden. Tomheten som blir inombords, äter upp en, då den man står nära måste göra något på egen hand. Jobba, träffa sina vänner, ta hand om sina problem.  Och hur det omedelbart blir en bitande kyla inuti mig. Känslan från svek. Att bli medvetet utelåst från den andres liv. Man känner sig oerhört åtsidosatt och bortglömd. Förnuftet säger att man inte alls är utelåst, att den andre bara också har ett liv och måste (tex) jobba och det är därför man inte pratar 24/7. Men förnuftet i denna aspekt är vek. Istället viskar Borderline om sanning. Alla känner nog någon gång att man är ensammast i världen. Men med Borderline kan vad som helst kicka igång det. Och man är det jämt. Ensam. In i själen som sakta ruttnar bort. Sättet Marilyn i denna scen, och jag genom hela mitt liv, hanterar detta är genom att hon söker upp en ersättare för stunden. Jagar och lockar efter bekräftelsen om att hon existerar och är bra. Tillräckligt länge tills bekräftelsen från den tredje parten kommer varpå hon genast tar avstånd från den. Om hon upplever skam för vad hon gjort vet jag inte. För min egen del vet jag bara att så fort jag fått bekräftelsen på att jag existerar och är bra så switchar det och jag kan inte förklara det men jag blir genast helt ointresserad av den personen igen. Varit med om det så många gånger i mitt liv. När man är påväg in i ett nytt förhållande eller är på vippen att gå tillbaka till ett ex som svikit en värre än nån annan. När man först jagat efter bekräftelsen, utåt sett blivit sedd som bekräftelsehora, gjort vad som helst / släppt allt i mina händer för att finnas där jämt. Och när responsen kommer och vare sig den är positiv eller negatuv så switchar det och jag tar avstånd direkt. Inte lämnar utan bara visar ambivalens. Samtidigt som insidan skriker. Lämna mig inte. Och en hård utsida visar att du kommit för nära, tillräckligt för att få chansen att skada mig. 
Det är Borderline.

---