 Efter att jag snubblat bort från de vita kub-borden/kameramän/ställningar med lampor/och sladdar som låg utbredda som smala ormar på golvet on set i måndagskväll då jag fick chansen att stå upp för alla oss vars liv P-piller fuckat upp, på Partiprogrammet i Stockholm (Länk här) sjönk jag ner i en mjuk fåtölj i grönt. Den kroniska tröttheten pulserade i mitt huvud och alla ljud, som fortfarande surrade då programmet fortsatte, trycktes in i mitt huvud och fortplantade sig där. Min hjärnas förmåga att filtrera och sålla bort intryck som dessa existerar inte. Jag satt sådär, försjunken, fängslad i den känsla jag talat om förut. Känslan av att ha en riktig jävla snefylla som du bara känner det fysiska illamåendet/groggy-känslan/huvudvärk/yrsel av. Hjärntrötthetsnivå fyra. Monstruös. Men jag var nöjd. Jag hade fått ge oss en röst. På hotellet kunde jag inte lyckas somna och jag hade lämnat min Imovane hemma. Vände och vred på mig långt in på småtimmarna i den abnormt stora sängen. 2,5 timmars sömn lyckades jag knipa åt mig. Sedan ringde klockan 06.03 och tvingade mig upp ur den korta intensiva sömn jag lyckats få, och ner i lobbyn där jag checkade ut. När mitt tåg lämnat mig i regniga Gävle tog taxin mig direkt till sjukhuset för mitt möte på Vuxenpsykiatrin. Det möte jag väntat på sedan september angående eventuell DBT-behandling. Det kändes väldigt bra även om jag var så mentalt utmattad att jag förmodligen sluddrade en del på orden. Jag drack min Loka Strawberry Ice cream med djupa klunkar, försökte släcka illamåendet i halsgropen, och stirrade på whiteboarden där de två skötarna klottrade upp hur programmet ser ut. Kognitiv beteendeterapi med inslag av zenbuddism, läste jag och fnittrade osammanhängande. Det är verkligen min stil - vilket den ena skötaren uppskattade. Jag fick med mig ett Personlighetsformulär hem som jag nu fyllt i. Nästintill alla 107 frågor kryssa jag JA på. (Frågor så som ''Känner du att du snabbt måste hitta någon ny när en vänskaps- kärleksrelation tagit slut? Är du avundsjuk på andra? Har du svårt för att vara ensam? Startade du slagsmål innan du var 15? ETC) Senare förhörde jag Jacob - som jag anser vara mer funtad än jag på sånt här - på fjorton av dem. Hans svar var NEJ på majoriteten. Jag fick slut på Lyrica i lördags och var alltså utan den i två-tre dagar. Under den tiden hann min kropp dra ihop sig till en förvriden spactisk vandrande smärta som krampade i ojämna intervaller. Kramp och HIIIIIIIIIIIIIIIIIII -- där släppte kramper. Kramp HIIIIIIIIIIIIII -- och släpp. Om och om igen. Men igår efter psykmötet hämtade jag ut två burkar av min lugnande smärtnedsättande viktuppgångsbiverkande älskade medicin. Now Im Safe. Idag ska jag skämma bort mig själv. Massa. 
|
