 I tisdags berättade jag om skillnaden mellan att vara blyg, ha social ångest och att lida av social fobi. Vem som helst kan lida av vilken fobi som helst & orsaken till det kan vara många. Men enligt statistiken som jag själv tillhör är risken större att du får social fobi om någon av dina föräldrar eller båda själva lider av en social rädsla eller ångest. Jag säger alltid att barn gör inte som föräldrarna säger, de gör så som föräldrarna gör. På så vis är föräldrar en modell för hur barnet ska komma att utvecklas. Det blir en inlärd profetia huruvida det sociala är skrämmande, att vara i fokus för uppmärksamhet eller på nåt sätt sticka ut är obehagligt och på nåt vis ett hot. Även medfödda tendenser till blyghet har inom utvecklingspsykologins forskning visat sig vara något som kan övergå till social fobi. Jag själv växte upp i just detta praktexemplets hem, ett hem där det ständigt låg i atmosfären om alla hot som finns i världen, att hela tiden vara på sin vakt, aldrig slappna av och alltid se andra människor som orsaken till ens ångest och lidande. Man matades med negativa och självkritiska tankar och dessa tankemässiga profetior blev en snöbollseffekt av den fobi jag senare utvecklade. Det är den s.k förväntansångesten som gjorde att det tog månader mellan de tillfällen jag lämnade min lägenhet då jag väl flyttat hemifrån. Förväntansångesten och oron inför all ångest det skulle ge av att bli granskad av andra, och som gjorde att det tog timmar av förberedelser framför hallspegeln med skor och jacka på innan jag till slut vågade öppna dörren och gå ut. Då jag gick nerför gatan, om det ens var de femtio meter som var mellan min lägenhet och kiosken där jag brukade köpa cigg, skrek mitt inre av all den ångest som frätte genom mina porer. Jag svettades floder, tvingades gå långsammare för att inte ramla eftersom min kropp skakade så mycket, mitt hjärtas slag kändes som att det var ett vulkanutbrott som pulserande smällde mot insidan av bröstkorgen. Jag kände som om jag var sekunder ifrån att kräkas. [sidospår; precis såhär kände jag inför min allra första föreläsning som jag höll som projektarbete sista året i gymnasiet. Min hjärnas freeze fight or flight-system blinkade rött och ville få mig bort från situationen, och idag är jag så glad att jag på nåt sätt fann styrkan att stanna kvar. Men förmodligen enda anledningen till att jag stannade var eftersom jag var skräckslagen att bli dömd för hur konstig jag var om jag faktiskt sprungit därifrån.] Efter studenten och min flytt bortåt, isolerad från omvärlden och dess dömande blick, kunde jag själv bestämma över hur mycket eller lite jag behövde bli dömd. Jag hade redan då varit en social fobiker i några år, alltid den som gick hem tidigt från vad som helst just eftersom jag kände att det var för jobbigt att bli dömd. Detta är ett av alla säkerhetsbeteenden jag sett mina föräldrar modellera, ett säkerhetsbeteende som till viss del hänger kvar hos mig än idag - även om jag försöker sträva mot att göra motsatt åt vad min fobi vill få mig att göra. Undvikande av situationer som är jobbiga är alltså ett säkerhetsbeteende vid social fobi. I gymnasiet brukade jag alltid sätta mig längst ut vid bordskanten - något som också ses som ett undvikande beteende eftersom det lättar på ångesten att veta att man fort kan ta sig ifrån en situation som är jobbig. Men just det beteendet är jag osäker på om det berodde enbart på min fobi eller om även min stroke spelar in, för det är lättast att sätta sig vid ett bord som halvkropps-förlamad om det är på ett hörn. Så det beteendet har jag väl inte riktigt kvar idag även om jag ibland sätter mig nära en dörr. [Men eftersom jag inte gör det utifrån att lätta på någon ångest så är det nog inte ett social fobiskt säkerhetsbeteende.] I flera år efter stroken såg jag extremt sällan folk i ögonen. Att jag såg ner då jag gick kan ju även det länkas med stroken - jag ser ner även idag, men inte för att undvika ögonkontakt utan snarare undvika att snubbla pga min förlamning. Men åren efter min stroke gjorde det fysiskt ont i mig av ångesten att låta någon se mig i ögonen. Att repetera tyst för mig själv vad jag skulle säga innan jag sa det högt är också något jag ofta gjorde, som där & då lättade på ångesten men som på längre sikt bara förvärrade problemen eftersom det var en falsk säkerhet att veta exakt vad jag skulle säga och hur och på så vis hinna korrigera felen innan risken att bli dömd hann ta form. 2011 sökte jag hjälp för panikångest. Jag bad min läkare att remittera mig till en KBT terapeut och tänkte att det här är sista gången jag försöker få hjälp med psyket - eftersom jag aldrig tidigare blivit tagen på allvar utan bara minimerad och gjord till åtlöje. Jag var trött på att gå i min onda cirkels fotspår, trött på att plågas så, och det skulle visa sig att den sista utvägen blev mitt första steg bort från allt det hjärntvättade beteendet. Sedan dess har jag fått 2 PTSD-diagnoser och en Borderline personlighetsstörning-diagnos. Jag har gått i DBT i snart tjugo månader sammanlagt och jobbat arslet av mig för att bli fri från psykisk ohälsa. KBT:n räddade mig då och efter det föddes jag på nytt i DBT:n och vad de båda behandlingarna lärt mig är att tankar hör ihop med känslor och hör ihop med mina beteenden som hör ihop med mina kroppsliga reaktioner. Alla fyra går att koppla till varandra strunt samma vilken ände man börjar. Anledningen till att jag hade och har detta till synes irrationella beteende är eftersom alla människor har en tendens att välja sådant som känns bäst för stunden. Vid en stimuli [ex; att jag lämnade lägenheten och gick förbi andra människor] följer en reaktion ["jag måste fly!"] som visar sig i kroppsliga reaktioner så som svettningar hjärtklappning etc [samma kroppsliga reaktioner som kickas igång då det faktiskt existerar ett hot; inom fly-reaktionen ger dessa kroppsliga reaktioner oss en högre puls och förmågan att springa därifrån. Men om jag använder min kortsiktiga plan [fly] försvinner ångesten kanske temporärt men istället har jag en fortsatt fobi och begränsad tillvaro där jag lever isolerad. Jag hade ingen aning om detta då jag kom till min KBT-terapeut, visste inte vad freeze fight or flight-responsen var och visste inte varför jag var så rädd. Jag visste inte heller nånting om hur KBT gick till, även om jag gjort mina amatör-internetsökningar och läst nåt om hur man skulle exponeras för det man var rädd för. Men jag hade ju exponerat mig, tyckte jag. Jag gick ju ut ibland och ändå hade jag panikångest och förväntansångest och skräck. KBT var skit, good luck fixing me! Imorgon kväll kommer jag medverka på Spoken Word Poetry på stadsbiblioteket i Göteborg och köra en live-högläsning ur min bok Ett Spegelvänt Exempel! Hoppas vi ses där! Annars hörs vi mer på tisdag igen. |
