SERIE om social fobi [del 4]

Genom att tänka i negativa tankemönster matar du egentligen din fobi till att få fritt spelrum. Katastroftankar är inte ovanligt hos någon som har Borderline eller social fobi, och dessa katastroftankar var något jag blev lärd att alltid ha med mig under min barndom. Likadant var det kring komplimanger och positiv feedback. Jag lärde mig att alltid ta nånting positivt och vända till negativt - för det var ju sanningen. Klassikern "jag kan ingenting, jag är så jävla värdelös. Det är ingen idé att ens försöka..." är den snöbollseffekt-tanke som nog många kanske känner igen, speciellt om du också vuxit upp med föräldrar med psykisk ohälsa. Min mest primära katastroftanke, förutom tankar om hur allt skulle gå åt helvete, är katastroftanken om hur jävla tråkig jag är, och i min tanke förlöser jag är tråkig till jag kommer dö ensam. Har du social fobi räknar du automatiskt med att bara för att nånting gått snett i det förflutna så kommer liknande saker gå snett i framtiden. Jag märker mer och mer hur alla mina psykiska diagnoser vävs samman. Hur mitt beteende grundat ur en diagnos rivstartar ett annat. Tex just dessa övergeneraliseringar.
Jag har blivit bränd, oerhört bränd. Och inte nog med att min första kärlek brände mig med otrohet och att dumpa mig, han gjorde det då jag var nedsövd. I samma stund som en händelse inträffar vävdes det alltså samman med den PTSD som aktiverades i mig under min sjukhusinläggning. Detta är alltså 10-11 år sedan, men ända sedan dess har jag reagerat och agerat utifrån just den brännmärkande händelsen.

• Att inte våga släppa nån för nära in på
• Att inte lita på människor
• Att alltid vara misstänksam.

​Jag är övertygad om att den händelsen blivit sådan markör för hur mina kommande relationer blev just eftersom den var i strålkastarljuset av den mest traumatiserade tidpunkten i mitt liv.
Genom KBT;n fick jag lära mig hur mycket jag utgick ifrån att veta vad andra människor tänker om mig. [exempelvis ''hon är tråkig'', ''hon är ett handikappat äckel'' osv] Jag tog för givet att veta orsaken till andras respons på mig. Detta var en utmaning i början av min tid som föreläsare. Om någon i publiken såg uttråkad ut eller gäspade så översatte jag det undermedvetet till att jag är tråkig, värdelös, jag borde inte ens hålla på med det här. Det tog lite tid för mig innan jag lärde mig att automatiskt korrigera min respons på min publiks respons genom att aktivt säga till mig själv att personen i fråga kanske är trött efter att ha jobbat hela dagen och sedan kommit till min föreläsning. Det är inte mitt fel att någon ser uttråkad ut medan jag föreläser. Mitt ämne kanske inte intresserar hen bara.
Å andra sidan har jag fortfarande svårt att ta till mig detta i privata relationer, eller liksom one-on-one-möten. Om ett samtal dör ut blir det automatiskt mitt fel och jag slår på mig själv för att inte ha varit nog intressant, inte hållit samtalet levande. Pressen om perfektion har alltid varit hos mig och det är också en del av social fobi. Jag måste framstå som helt perfekt, perfekt i tal och utseende, intelligens och värderingar. Jag släppte min självrespekt mycket för det här och ville alltid vara alla till lags - detta samtidigt som jag alltid av någon anledning dragits till att gå åt motsatta håll än andra, om det så handlar om hobbies eller åsikter.

---

​Enligt forskning kring selektivt minne och selektiv uppmärksamhet har vi en benägenhet att lägge märke till och minnas information som överensstämmer med våra egna uppfattningar. Det är pga detta som jag ofta drar mig till minnes tillfällen då jag gjort nånting dåligt och kritiserats, samt varför jag lättare uppmärksammar människor i publiken som ser uttråkade ut istället för de som visar uppskattning [även om det sistnämnda är den dominerande delen av min generella publik] Men eftersom jag känner mig värdelös så måste jag vara värdelös, en undermedveten tanke som alltid kryper in under huden då jag hållit mig isolerad om än för bara en dag. De dagar då jag tvingas dra i bromsen och bara stanna hemma våndas jag av tankarna på hur ALLA andra i hela världen är så smarta och lugna, säkra och levande. Det är en farlig tanke utan nån som helst grund, och den kräver att jag övar på min medvetna närvaro, att kolla av fakta [jag vet ingenting om vad andra gör just nu, och jag behöver vila idag för jag har varit aktiv varje dag ett längre tag nu] Automatiska tankar kan vara farliga, i alla fall enligt min erfarenhet, just eftersom vi upplever dem som sanna. Det är svårt att utmana sina egna tankar, speciellt om de är så djupt rotade som jag berättat om på sistone. Men eftersom dessa negativa katatroftänkande automatiska tankar inte återspeglar verkligheten utan bara består av ett ständigt negativt flöde, är det en viktig grundsteg i att ta tag i inom sin sociala fobi. [och inse att dessa tankar inte är sanna utan de är bara tankar och inget mer än så, att se tankarna som gissningar som kan testas].
Men jag vet att det är svårt...
För social fobiker är dessa övertygelser ett stort problem, övertygelsen om hur andra tycker jag är tråkig, att de ser på mig med hån och överlägsenhet i blicken. Har jag inga konkreta riktiga bevis för det [att nån säger det rakt ut?] så är det förmodligen bara mina tankar. Och även om jag har bevis för att min övertygelse är sann så kan det vara bra att få en second opinion. Skulle nån annan se detta, att jag stannar hemma en dag och vilar, som ett bevis på att jag är värdelös? Finns det några motbevis som talar emot min automatiska tanke? [jag har faktiskt varit aktiv varje dag ett längre tag och min kropp alarmerar om att jag måste vila] En annan sak som är oerhört viktig att få bukt med de automatiska tankarna, övertygelsen, fobin, är att lära sig nyansera ditt tänkande. Här har verkligen DBT:n hjälpt mig oerhört mycket. Att lära mig nyansera mina tankar, mina känslor, så att de inte behöver vara svart eller vitt, rätt eller fel. Alla mina föreläsningar har inte gått exceptionellt bra, men det betyder inte att de varit helt misslyckade eller att jag är misslyckad. För att komma ifrån katastroftänkandet är det viktigt att inte snöa in sig på de direkta konsekvenserna efter en negativ erfarenhet, dvs efter en föreläsning som jag känner gått halvbra sä känns det obehagligt och ångestfyllt och de automatiska tankarna skriker hur värdelös och misslyckad jag är.  Men obehaget går snart över och om jag tänker att de i publiken som möjligen inte varit imponerade - för att det kanske inte var deras grej helt enkelt - snart nog har glömt bort det.

---